Hjärt-lungräddning, eller HLR, är en livsviktig kunskap som idag räddar tusentals liv varje år. Men hur såg försöken att återuppliva liv ut förr i tiden? Det visar sig att vägen till dagens evidensbaserade metoder kantats av både vetenskapliga framsteg och minst sagt ovanliga tekniker. Häng med på en resa från antikens böner till 2000-talets defibrillatorer.

Livets återkomst i antiken och religionens roll

Redan i de bibliska skrifterna finns exempel på försök till återupplivning. I 1 Kungaboken lägger profeten Elia sig på ett dött barn och ber till Gud, varefter barnet vaknar till liv. I Exodus blåser barnmorskan Puah luft i nyfödda barns lungor för att ”få barnet att gråta” – kanske det första dokumenterade exemplet av inblåsningar.

Men under antiken sågs döden ofta som oåterkallelig, en sorts djup sömn, och många försök till återupplivning handlade om att väcka kroppen med värme, starka ljud eller till och med gödsel. Det är först långt senare som den vetenskapliga synen på hjärtstopp börjar utvecklas.

De första räddningssällskapen

På 1700-talet började organiserade försök till drunkningsåterupplivning. Det nederländska räddningssällskapet Maatschappij tot Redding van Drenkelingen grundades 1767, och i England bildades Royal Humane Society 1774. Bland metoderna som rekommenderades fanns:

• Blåsningar med blåsbälg i munnen

• Värme och varma bad

• Rytmiska tryck på bröstkorgen

• Och ja: tobaksrök i ändtarmen (via ett rökblåsningsinstrument)

Dessa tekniker var visserligen begränsade i effekt, men de markerade början på samhällsorganiserad återupplivning.

1800-talet var en tid av experimenterande och kreativitet inom medicin – särskilt när det gällde att väcka liv i en till synes livlös kropp. Vetenskaplig kunskap om cirkulation, syresättning och hjärtats funktion var fortfarande under utveckling, och därför förlitade sig många på mer mekaniska och kroppsligt fysiska metoder i hopp om att återuppliva den medvetslöse.

Inversion – vänd kroppen upp och ned!

En av de mest använda metoderna vid drunkning var så kallad inversion. Den innebar att man hängde den medvetslöse personen upp och ned – ofta genom att lyfta benen eller hänga personen över en ställning – i hopp om att vatten skulle rinna ut ur lungorna. Det kunde även göras genom att placera personen lutande nedför en sluttning med huvudet lägst. Tanken var logisk enligt dåtidens kunskap: om vatten var problemet, borde tyngdkraften kunna hjälpa till att tömma lungorna.

Men idag vet vi att detta snarare kunde försämra blodflödet till hjärnan – och orsaka ytterligare skada.

Tunnmetoden – rulla fram andningen

En annan populär teknik, särskilt i England, var att rulla den drabbade fram och tillbaka på en tunna. Patienten lades på magen ovanpå tunnan, och två personer rullade tunnan rytmiskt fram och tillbaka eller nedför en slänt. Tanken var att detta skulle skapa ett tryck på bröstkorgen och diafragman som liknade naturliga andningsrörelser.

Det finns dokumentation om att tunnmetoden ibland kombinerades med att lyfta armarna upp över huvudet och sedan sänka dem, för att ytterligare försöka stimulera andning. Metoden saknade förstås egentlig fysiologisk grund, men visade på människans vilja att testa sig fram.

Hästmetoden – galoppera igång hjärtat?

I vissa länder, särskilt i Östeuropa och Nordamerika, användes metoden att lägga den medvetslöse på ryggen av en galopperande häst. Hästens rytmiska rörelser skulle överföra stötar till patientens bröstkorg och på så vis sätta igång andningen. Ibland red man med patienten fastspänd över sadeln, ibland satt någon bakom och höll i.

Med dagens ögon är detta närmast bisarrt, men vid en tid då elektricitet och avancerad medicinsk utrustning saknades, betraktades hästen som ett dynamiskt redskap – och livets kraft som något som kunde “skakas” tillbaka.

Gnuggning och värmebehandling

En mer mild men vanlig behandling var att gnugga kroppen kraftigt med varma filtar, alkohol eller het sand. Värme ansågs kunna väcka kroppen ur medvetslöshet, och kraftiga friktioner över huden skulle stimulera blodcirkulation och andning.

Ibland hällde man även varmt vatten över den drabbade eller placerade denne i ett varmt bad. I dag vet man att nedkylning av en person som drabbats av hjärtstopp tvärtom minskar risken för hjärnskador.

Livets kyss och kärlekens kyss – myt, mirakel eller medicin?

"Livets kyss" återkommer sporadiskt i historiska skildringar. Ett fenomen som kanske gjorts legendariskt i folkberättelser, inte minst i Bröderna Grimms folksagor, där hjältinnan – ofta dödförklarad – vaknar av "kärlekens kyss". Den mest kända är kanske Törnrosa, som efter hundra års sömn väcks av en prins kyss, eller Snövit, vars liv återvänder på samma sätt.

Var dessa berättelser symboliska eller bar de spår av verkliga erfarenheter? Vissa historiker och folklorister menar att "kärlekens kyss" kan ha inspirerats av faktiska försök till återupplivning, där kyssens närhet speglade mun-mot-mun-metoder – även om dessa inte var vetenskapligt förstådda. Oavsett ursprung visar det på en tidlös idé: att liv kan överföras genom närhet, omtanke och andedräkt.

De första riktiga hjärtkompressionerna

Samtidigt började en ny era gry – en där observation, fysiologi och dokumentation blev viktigare än folktro.

År 1858 rapporterade den ungerska läkaren Károly Roth om ett lyckat fall där man med yttre bröstkompressioner lyckats återuppliva en person. Detta är den första vetenskapligt beskrivna användningen av metoden som vi idag känner som hjärtkompressioner. Tyvärr fick rapporten dåligt genomslag i övriga Europa.

Men drygt trettio år senare, 1891, beskrev den tyske läkaren Friedrich Maas två fall där patienter fick hjärtstopp efter narkos. Maas insåg att han kunde hålla igång blodcirkulationen genom att trycka rytmiskt över bröstkorgen – och han lyckades återuppliva båda patienterna. Hans metod, som i praktiken var en föregångare till modern HLR, publicerades i medicinsk litteratur, men fick inte heller det genomslag man idag hade önskat.

1950-talet blev en milstolpe för hjärt-lungräddningens utveckling. Den österrikiske läkaren Peter Safar och kollegan Jim Elam visade vetenskapligt att mun-till-mun-andning var effektiv. Genom att söva och paralysera friska frivilliga (inklusive Safars fru) visade de hur man kunde återställa syremättnaden till 100 % med endast inblåsningar.

Safar insåg dock snabbt att ventilation måste kombineras med cirkulation. Han fastslog: den optimala metoden är kombinationen av andning och bröstkompressioner. HLR var fött.

För att sprida kunskapen behövdes en träningsmetod. Den norske leksakstillverkaren Åsmund Laerdal konstruerade tillsammans med Björn Lind den första träningsdockan, Resusci Anne. De insåg tidigt att dockan skulle göra ett betydligt större intryck om ansiktet faktiskt liknade en människa och bestämde sig för att leta efter en lämplig avbildning att använda. De hittade historien om "Línconnue de la Seine", en flicka som under 1880-talet hittades drunknad i Seine i Paris. En patolog blev så betagen av hennes harmoniska och vackra ansiktsuttryck att han gjorde en gipsavbildning av hennes ansikte. Kopior av gipsavbildningen lever kvar och den blev en passande front för HLR-dockor. Dockan revolutionerade HLR-utbildningar och har sedan dess hjälpt miljontals människor att träna livräddning.

HLR i Sverige – en folkrörelse

I Sverige tog HLR fart på 1960-talet, men det var först med Stig Holmberg och Svenska Kardiologföreningens utbildningsprogram på 1980-talet som det blev storskaligt. 1983 startade man utbildningar enligt en kaskadmodell: instruktörer utbildade instruktörer, som utbildade allmänheten. Samma år började man också föra statistik över utbildade elever, och 2005 bildades Svenska Rådet för HLR.

Numera finns det specialprogram för barn-HLR, sjukhus-HLR, D-HLR (med defibrillator) och A-HLR (avancerad HLR för vårdpersonal) med mera.

HLR idag – och imorgon

Idag är HLR något som även barn får lära sig i skolan. Hjärtstartare finns på allt från idrottsplatser till arbetsplatser och i människors hem. Företag som Svenska Hjärtan arbetar med att sprida utbildning i HLR, första hjälpen och brandskydd över hela Sverige.

Visst har alltså HLR genom historien haft stora inslag av galna teorier och mycket skrock. Något otroligt fascinerande är ändå att många av metoderna trots allt har element av modern HLR. "Livets kyss" återkommer på flera ställen genom historien och kan liknas med moderna inblåsningar. Metoder som att binda fast patienten på en tunna och rulla den fram och tillbaka eller nedför en slänt, samt lägga patienten över en hästrygg och sätta av i galopp, innebär att man åstadkommer en tryckande effekt väldigt likt bröstkompressioner.

Och framtiden? Den är ljus. Med appar som SMS-livräddare, bärbara hjärtstartare och smart utrustning med olycksdetektering (som Angel React), är vi närmare en verklighet där ingen behöver dö av ett hjärtstopp utan att få hjälp.

Vill du lära dig (modern) HLR på riktigt? Boka en utbildning med Svenska Hjärtan AB i dag – där hjärta möter handling.